[I am not there] I did not die

När jag förlorade min mamma var jag 25. Precis vuxen och nybliven mamma själv. Att få veta att ens mamma, ens bästa vän, har en sjukdom som inte går att överleva. Det tar en hårt. Man kan knappt förstå det. Jag bearbetar min sorg fortfarande, femton år senare. Än idag har jag en saknad, en känsla av att vilja ringa henne, dela med mig av det som faktiskt händer. Det har hänt så mycket på dessa år som hon behövt veta. Som jag velat dela med henne. Men när det inte går. När jag stannar upp och låtsar att hon är där. Hos mig. Nära. Då tänker jag på dikten jag la på hennes kista i februari 2002. Då känner jag hennes närvaro. Lite iallafall. En behaglig fantasi som får stanna kvar.

Do not stand at my grave and weep
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.

xoxo, linda

Följ mig på Nouw - Instagram - Facebook

Gillar