[känsla] för en duva

Det finns vanliga blogginlägg. Känsliga blogginlägg. Konstiga blogginlägg. Tror eventuellt att detta passar i alla kategorier. Att jag är en sann djurvän är inget nytt men inte heller att jag är ganska rädd för djur med. Och för döda djur har jag en enorm empati. Detta inlägget baseras på ett djur. En duva jag mötte häromdagen på mig promenad. Jag känner för den.

På slutet av min promenad mötte jag en skadad duva på en gräsplätt. Den gick, eller snarare hoppade lätt fram. Den hade skadat sin vinge och haltade på ett speciellt sätt som fåglar kan. Den stressade i väg när jag gick förbi. Jag tittade efter den, tyckte vansinnigt synd om den men kunde inget göra. Tänkte nånstans att den fixar det. Vilar ikapp. Återhämtar. Varje gång jag gick förbi på samma ställe tänkte jag på duvan. Men den var ju såklart inte där. När en dryg vecka gått kom jag på min promenad på andra hållet. Via cykelbanan. Och där. Där låg en duva död. På rygg. Med en vinge längre än den andre. Det måste vara den. Den duvan som upptog min tankeverksamhet. Jag tänker på den fortfarande. Jag hade inget kunnat göra men lider med den. Den lyckades ta sig tjugo meter. Empati är mitt mellannamn. Jag känner för denna duva.

xoxo, linda

Följ mig på Nouw - Instagram - Facebook

Gillar