Detta är ganska ofattbart. Väldigt speciellt och oerhört sentimentalt. LC, Ladies Circle har varit en del av mitt liv i nästan elva år. I går tog denna resan slut. Man faller till slut för ålder och nu var det min tur. Det har länge känts som det var så lång tid dit men nu var det ett faktum. Igår vankades det årsmöte och avtackning. Av oss och för oss. LC-tiden är officiellt slut nu ju.

Vi träffades hos en av tjejerna, Vi åt de godaste pizzorna från Stenmarcks pizzeria i Skegrie, vi drack en massa vin och skrattade så vi kiknade. Tänk att jag inte kommer träffa alla dessa varannan torsdag längre. Nu väntar en fortsättning men det är med en tomhet jag lämnar det som varit. LC är speciellt.

Ett nätverk fullt av relationer, nyfikna? Läs mer -> HÄR!

För att ett LC-möte ska räknas som ett LC-möte måste man ha det vi kallar för tre minuter. I tre minuter, kanske lite mer eller mindre får man prata om precis vad som helst. Dock inte politiskt. Detta görs i turordning på varje möte. En varje gång. På min och Åsas sista dag igår höll vi dessa. Vi talade ur hjärtat, gav alla fina goda ord i hoprullade med ett minnesvärt hänge att spara för oss. Jag berättade även lite ur min LC-tid, mina ord kan ni läsa nedan om ni vill. Ord med betydelse. Kärlek.

Att hålla sina sista tre minuter är konstigt. Att lämna nästan elva år i LC är än konstigare.

Min tid i LC började 2008 faktiskt. Nu tänker ni nog att det är inte drygt tio år. Nej för jag kan ha rekord i gästning.
Jag gästade LC94 Höllviken i två och ett halvt år. Inte för att LC94 inte ville ha mig, vad jag vet, utan för att jag aldrig kom loss. Men till slut så… invald på Tirups Örtagård och ett beslut jag är så glad för idag.
LC har varit värme, kärlek, andningshål, ventilation och boost.

Katrin tog med mig som gäst. Hennes man tog med in man till RT. Detta i samma veva men min man var som vanligt snabbare på bollen. Mitt första möte som gäst minns jag mycket väl. Jag träffade femton tjejer utanför Bruschetta i Höllviken för Yoga hos Torgny. Inget konstigt egentligen… förutom när han högt och tydligt i en övning bad oss alla slappna av i anus. Då bröt alla ut i skratt. Detta avslappnade gäng gillade jag. Så att fortsätta gästa var en självklarhet. Men jobb och livet gjorde att när frågan om plats och inval kom drog jag ut på det till det passade in bättre.

LC för mig har varit vår klubb mestadels. Jag har varit på riksmöte och distriktsmöte, träffat andra klubbar och besökt nummerklubb i Köpenhamn, men alltid haft hjärtat i egen klubb. Detta har stått mig närmst. Konflikter har funnits genom åren, vi har haft extra insatta jourmöte för att alla ska bli vänner igen, vi har gråtit och skrattat, mest hyllat varandra och uppskattat varandra. Gjort välgörande insatser och bara druckit vin i pyjamas. Åkt på resor i Sverige och utomlands, besökt en munk, gjort marsipangrisar och skapar föreläsningar. Listan är lång av minne och relationer. Jag har lärt känna mycket folk genom både LC och RT, vänner som blivit nära vänner och vänner som alltid kommer vara vänner. Vänskap som är kul och som kommer av sig själv. Minns är vår då tolvåring tex träffade en tjej på RT-pappan och bestämde att de skulle ses igen. Sagt och gjort, vi blev dit bjudna på middag på deras initiativ, vi sov över för att fara vidare dagen efter.
Idag är dessa barnen 20 och 21 år och goda vänner än idag.

Många händelser spm präglar mig och kommer för alltid finnas kvar hos mig.

LC94 Höllviken är ni, nutid och alla andra genom åren, dåtid.
Jag är tacksam och glad över 2010-2021, jag ser framemot tangent och en fortsättning.
Kärlek till er alla!

Följ mig på Nouw - Instagram - Facebook

På åttio- och nittiotalet hade man senilsnöre i glasögon och solglasögon. Ganska fult faktiskt. Men häromdagen hade min kollega detta i sina solglasögon. Men som en guldkedja. Jag blev minst sagt förälskad. sagt och gjort. Jag investerade. Och idag ska jag ju faktiskt på ett möte där jag inser att jag numera är en tant. Jag faller för ålder. Mina ljuva 45 gör sig påminda. Det är dags att kliva av LC. Jag blir utsparkad och får faktiskt inte vara med längre. Då passar ett senilsnöre bra ju!

Följ mig på Nouw - Instagram - Facebook

Älskade ungen fick körkort. Äntligen var det dags för vår artonåring att sätta uppkörningen. Det firades såklart med tårta och paket. Ett kit fullt med bilar, en isskrapa, wunderbaum och en full tank i sin bil. Precis vad man behöver. Och vi såg inte honom på hela kvällen. Han körde och körde. En frihet såklart som är viktig. Han var så glad. Och vi med. GRATTS PUSS!

Följ mig på Nouw - Instagram - Facebook