[tjugo år] av sorg och saknad

Tidsperspektiv. Visst är det konstigt. När det gått tjugo år och det ibland känns som några dagar. Idag är det 20 år sedan min mamma somnade in. Efter några års strid med spridd bröstcancer till levern. Denna dag minns jag alltid. Denna tidiga morgon när vi fick åka in och säga adjö. När vi stängde dörren för sista gången och min mamma var borta. Vilken smärta!

Idag köpte jag tjugo rosor. En för varje år och åkte till minneslunden. Vår artonåring var med mig. Vi stod där i det fina men kalla vädret och insöp känslan. Han träffade aldrig min mamma men vet mycket och har sett mycket bilder. Vi pratade om det. Vi kramades och var överens om att ta vara på livet, stunden och familjen. Det är det viktigaste man har. Alltid. Alltid.

Min pappa hade tidigare på dagen varit på minneslunden han med. Delade med sig av sina känslor. När vi var på plats tittade vi på hans rosenknopp. Den han alltid, knoppar av från stjälken och kastar på samma ställe. På samma plats. Det är för mig vackert och har så mycket känslor med sig. Vi minns henne med glädje och sörjer henne varje dag. Jag reflekterar och låter mina tankar få påminna mig om vad jag hade berättat för henne om jag fått en stund tillbaka. Allt som hänt på dessa år. Det är så mycket. Jag hade velat dela det med henne, fått hennes stöd, pratat och fått gråtit. Och kramats med.

I minnet du lever du finnas alltid kvar
I minnet vi ser dig precis som du var

xoxo, linda

Följ mig på Nouw - Instagram - Facebook

Gillar